Tour de Ski - Etapp 3 - 15 km fritt herrar - Rysstrean

Krönika

Davai, Davai! Med hela pallen belägrad och sex åkare topp-tio hade de ryska herrarna lekstuga i den tyskspråkiga italienska alpbyn Toblach. Efter en ursinnig start höll Sergej Ustiugov hela vägen och tog sin andra seger i årets Tour de Ski. Det börjar likna touren 2016-17 där han stod som slutsegrare efter ha vunnit fem av sju etapper. Samtidigt tog han över ledningen i totalen från Johannes Høsflot Klæbo. Norrmannen gjorde en svag insats och ligger nu 37 sekunder efter. Han behöver göra en bättre insats i morgondagens jaktstart för att vinstchanserna i touren inte ska rinna honom ur händerna. De norska herrarna gjorde sammantaget en mycket svag insats och många löpares chanser i totalen är praktiskt sett borta.

Calle Halfvarsson kunde tydligen bättre. Bara två dagar efter ha behövt stå över sprintfinalerna pga smärta i armen gick han starkt i spåret. Svensken slutade på en fjärdeplats, endast sex tiondelar från pallen. Kul. En tristare sista dag på tiotalet hade Johan Häggström. Svensken som överraskande inledde dagen som trea i totalen gick i mål på en 77:e plats drygt fyra minuter efter Ustiugov. Möjligheten till en fin slutplacering är förstörd och Häggström var märkbart besviken efter målgång.

– Det började kännas jobbigt redan efter halva första varvet. Jag fick inget gratis idag. Det är bara att blicka framåt.

■■■

Vad gäller tv-produktionen finns mycket att önska. Sändningen var fruktansvärt hackig och frågan är hur man kan misslyckas så mycket. Frågan är om det är så få lopp med individuell start i världscupen att vissa producenter helt enkelt saknar kompetensen. Lägg idag därtill ett tidtagningssystem som inte fungerade. Utan Jacob Hårds manuella tidsrapporter hade loppet blivit omöjligt att få grepp om.

Tour de ski - Etapp 1 – Ebba 3:a – Stina bryter

Krönika
Med Ebba Andersson oväntat tillbaka i startlistan och en Stina Nilsson med uppåtgående form kändes Tour de ski från ett svenskt (dam)perspektiv plötsligt mer intressant. I ett snöfattigt Lenzerheide tvingades tävlingsarrangörerna ta bort bandelen med den tyngsta stigningen. Med andra ord ett guldläge (guld är kanske att ta i men...) för löparna bakom att utmana Johaug på riktigt.

■■■

Från en svår startposition långt bak i fältet gick Ebba Andersson ut ursinnigt, ackompanjerad av Ingvild Flugstad Östberg som också var tillbaka i startfältet. Norskan som, precis som Frida Karlsson, haft tävlingsförbud på grund av dåliga näringsvärden. På den enkla banan lyckades ändå Therese Johaug skaka av sig de andra löparna relativt tidigt i loppet. Frågan är om det hade gått om Andersson och Östberg haft bättre startläge.

Den svensk-norska duon gick fort bak i spåret och tog sig snabbt förbi 25 åkare. De drog sedan med sig Heidi Weng och Astrid Uhrenholdt Jacobsen i jakten på Johaug. I slutändan lyckades Andersson spurta till sig en fin tredjeplats. Tillsammans med tvåan Weng och fyran Östberg var de i mål endast 13 sekunder efter segrande Johaug. Med tanke på Andersson-Östbergs startpositioner och den trånga banan gick de nästan lika bra i spåret som Johaug. Den norska dominantens åkning verkade påverkad av jakten bakom.
  – Man såg att hon var stressad i åkningen och gick mer på frekvens än kraft. Hon gjorde ingen bra avslutning och klungan plockade in sex sekunder. Det märktes att hon var jagad, sa SVTs expert Johanna Ojala i Vinterstudion.

På den övriga svenskfronten stod Moa Lundgren för ännu en fin insats med sin åttondeplats. Direkt efter henne gick Charlotte Kalla i mål. En tyngre dag hade Stina Nilsson som gick in på en 24:e-plats, mer än minuten efter Johaug. Det var samma skada som stört Stinas säsongsinledning som gjorde sig påmind.
  – Formen var det inget fel på men jag hade känning i revbenen efter sprinten förra helgen i Planica. Det påverkade mer än vad jag trodde och mitt fokus blev fel. Det finns en risk att jag avbryter touren, sa hon till SVT.
  Beskedet att Stina bryter touren kom kort efteråt. Tråkigt för oss men framför allt tråkigt för Stina. Speciellt ett år utan mästerskap och Tour de Ski blir den mest prestigefyllda tävlingen. Även Maja Dahlqvists tour ser ut att vara över. Svenskan som visade bra form i Planica hade en mörk dag och blev 72:a, mer än fyra (!) minuter efter Johaug. 

Hur som haver blir det hyperintressant att följa Ebba Andersson i fortsättningen av touren. Redan imorgon är det sprint och förhoppningen är att hon kan knappa in de 13 sekunder som det är upp till Johaug.

■■■

Herrarnas lopp blev som väntat ett sömnpiller. På den trånga banan utan ordentliga backar gick löparna på sparlåga tills det var bara några kilometer kvar. Då ryckte den ryska björnen Sergej Ustiugov och lyckades skapa en lucka ner till sin landsman Alexander Bolshunov. Ustiugov tog sin första individuella seger för säsongen. Fyra sekunder bakom lyckades Johannes Høsflot Klæbo precis ta sig förbi Bolshunov och gick in som tvåa. Herrtouren lever i allra högsta grad och det är just nu omöjligt att förutspå vem som står som slutsegrare efter klättringen i italienska Val di Fiemme.

Trots dramatiken de sista fem minuterna är det man tar med sig ett stökigt och oinspirerat lopp. Det kanske är svårt för arrangörerna att göra för stora ändringar i tävlingsformatet men en herrtävling på en så trång (och enkel) bana är hemskt tråkig att se på. Även löparna var missnöjda med förhållandena. Något Jens Burman bekräftade i en intervju med SVT.
  – Idag var det bökigt.

Lilyhammer

Krönika
Lillehammer bjöd på fint skidväder och som vanligt när det är tävlingar i Norge var det mycket folk på plats. Banan, där Charlotte Kalla stod som segrare för två år sen, är en av de tuffare i världscupen och en personlig favorit. Det finns lite tid för återhämtning och den långa backen med tuff klättring i fyra minuter är grüm. Många starka åkare har fått ge efter när någon med bättre dagsform tryckt på.

■■■

Herrarnas skiathlon blev ett drama där ryssen Aleksandr Bolsjunov slutligen stod som segrare. 22-åringen (som för övrigt fyller år på nyårsafton) grillades hårt av Hans Christer Holund i varje motbacke. Norrmannen var tvungen att bli av med både Bolsjunov och Emil Iversen innan upploppet för att kunna vinna. Iversen hängdes av på sista varvet men Bolsjunov släppte inte en meter och gick som väntat enkelt förbi Holund i sista backen innan upploppet. 

Jens Burman stod för en mycket fin insats och slutade sjua. Svensken har startat säsongen riktigt bra och man undrar om han får kliva upp på pallen för första gången någon gång under den här säsongen? Bortsett från Burman, och utan en förkyld Calle Halfvarsson, stod de svenska herrarna för en direkt usel insats. Näst bästa svensk var Daniel Richardsson som gick i mål på en 37:e-plats. Det ser mörkt ut inför stafetten imorgon.

■■■

Min insats i fantasy-världscupen (Expressen) är måttligt imponerande. Efter en usel första helg som endast kan skyllas på en svag förståelse för reglerna och en för ivrig Sergej Ustiugov jobbade jag i uppförsbacke. Lika lång och brant som den i Lillehammer. Den här dagen gick något bättre men inte tillräckligt bra. Nu har jag i alla fall fått kläm på hur man ska tänka. Det betyder att inga andra ursäkter än ren dumhet finns för mina framtida val av skidlöpare.

■■■

I damernas skiathlon gick det som väntat med en överlägsen seger för Therese Johaug. Norska hängde av de andra redan efter fyra minuter och sedan följde en Eriksgata hela vägen in i mål. En minut och tio sekunder senare gick Jessica Diggins in som tvåa tätt följd av Heidi Weng. Diggins har gjort sin starkaste säsongsinledning och gick väldigt fint även på den klassiska halvan. En teknik hon normalt inte behärskar i närheten så bra som den fria stilen.

På den svenska fronten vilade Frida Karlsson hemma med en förkylning. Ebba Andersson dras fortfarande med sin knäskada och förväntas inte vara tillbaka förrän efter årsskiftet. Hon kommer med stor sannolikhet missa Tour de ski. Tråkigt för oss och tråkigt för Ebba. I hennes och Fridas frånvaro stod istället Charlotte Kalla för en fin insats med sin sjätteplats. Jag kanske får backa lite på mitt påstående från förra helgen att glöden inte längre finns där. Det känns plötsligt mycket mer spännande att se vad hon kan åstadkomma framöver. En annan glad överraskning var Moa Lundgren. 21-åringen från Umeå satsade rejält och gick in som nia. Även Emma Ribom gjorde ett bra lopp och gick i mål på plats 14. Mycket stark åkning från de unga svenskorna på en så pass tuff bana. Påfyllnaden underifrån hos de svenska damerna är imponerande och konkurrensen om platserna hårdnar.

■■■

Minns ni tv-serien Lilyhammer som sändes på SVT för ett antal år sen? Little Steven från Bruce Springsteens E Street Band spelade New York-gangstern Frank “The Fixer” Tagliano som tvingas till Lillehammer efter ha golat på en maffiaboss. En rolig idé men om minnet inte sviker av sådär kvalitet. Nog om det.

Imorgon väntar stafetterna och det blir intressant att se vad de svenska damerna kan åstadkomma. Trots att trion Andersson-Karlsson-Nilsson saknas känns det som, efter dagens insats, att de de ska kunna fajtas om en pallplats. Norskorna blir för tuffa men bakom dem blir det en kamp mellan USA, Sverige och Finland. 

Skeva tekniker

Kåseri

När man följer världscupen blir skillnaderna mellan de olika löparnas åkstilar ganska tydliga. En del har en till perfektion finslipad teknik. Andra kör med låren och vissa på ren och skär vilja. Det finns även ett par åkare som har en ganska skev stil utanför spåret. Jag går här igenom ett par skidlöpare som sticker ut. Analyserna kan innehålla spår av personliga åsikter.

Sergej Ustiugov

Den ryska björnen som vann Tour de ski 2016-17 sticker ut av flera anledningar. Under en etapp av nämnda tävling slog han Marcus Hellner i sidan med stavarna. I SVT-intervjun efteråt följde ryssen upp med att han under loppet velat stanna och slå ner Hellner. Han boxade även till Johannes Høsflot Klæbo efter ett lopp under VM i Seefeld tidigare i år. Nog om ryssens något labila lynne.

Vad gäller hans teknik så är också den lite märklig, om än vägvinnande. I dobbeldansen (treans växel – vänj dig, det är norska växlar from now on) vaggar huvudet upp och ner och långt ut åt sidan för varje skär. I hans frenetiska paddlande (tvåan) uppför de brantare backarna rör huvudet sig ännu mer distinkt och tankarna förs till djur med lång hals. Arten är svårbestämd. Oavsett, man märker av ryssen i och utanför spåret och det gillar vi. Profiler behövs.

Jessica Diggins

Amerikanskan vars paradgren är korta fristilslopp har en del att önska när det gäller tekniken. Det kränger åt alla håll och kanter och när hon blir trött verkar det som att nackmuskulaturen har bytt ut sig. Ändå tar hon sig fram. Och detta med fart. Diggins har en vilja som få andra åkare besitter och ett par överjävliga lår som tål en hel del mjölksyra. Lägg därtill en sublim utförsåkning och vips kan man bli en toppåkare ändå. Trots att man vaggar fram som en salongsberusad anka med stelopererade knän.

Calle Halfvarsson

Även om den resultatmässigt svajiga svenskens teknik, med breda skär, är lättigenkännlig är det av andra anledningar Halfvarsson bör uppmärksammas. Han är kanske den klumpigaste åkaren av alla. Framför allt är det utanför spåret den gode Halfvarsson har en vana av att stöka till det för sig. Gång på gång går han i polemik med de norska åkarna och det blir snabbt tydligt hur dåligt rustad han är för den kampen. Han har återkommande åkt på verbalt däng från Norges Zlatan – Petter Northug (jämförelsen är numera föga smickrande och Northug förtjänar bättre men vafan).

Det peakade när Halfvarsson, lagom till VM i Seefeld, plötsligt syntes i en bisarr, patetisk och (som om det inte räckte) sexistisk rapvideo på norsk tv. Rubrikerna lät inte vänta på sig. Sin vana trogen hade Halfvarsson tagit det optimala beslutet för att minimera möjligheterna för goda prestationer. Det är inte för inte som norske Emil Iversen kallade honom för clown. "Vi vet att Calle kan bättre" påstods det i SVTs senaste sändning från världscupen. En kompis till mig ställde uppgivet frågan:

– vet vi verkligen det?

---

Per Wendel

Svag världscuppremiär av damerna

Krönika
Precis när hösten håller på att övergå till vinter och mörkret börjar göra sig märkbart i humöret kommer den som en gåva från ovan, världscuppremiären i längdskidor. Det är oklart hur jag hade klarat vintern utan att ha tävlingarna att se fram emot helg efter helg. Efter en av de bästa svenska säsongerna någonsin, med VM-guldet i stafett och som sista tävlingshelgen kröntes med Stinas tourvinst i Kanada, har förväntningarna på de svenska skiddamerna varit skyhöga. Mot den bakgrunden är känslan efter den inledande minitouren i finska Ruka lite sur.

Vad som går att konstatera redan nu är att Therese Johaug kommer bli extremt svårslagen i år. Det har blivit så att i mass- och jaktstartsloppen glöms hon bort och fokus hamnar helt på kampen som utspelas längre bak i spåret. Det märks också på vilka åkare som visas i tv-sändningen (iof var Krista Pärmäkoski länge med i matchen vilket kan ha påverkat den finska bildproducentens beslut).

Vi välkomnar tillbaka Heidi Weng som knep andraplatsen i touren och hade en åktid bara åtta sekunder långsammare än Johaug på sista etappen. Norskan som för några år sen prenumererade på pallplatser hade en blytung fjolårssäsong. Hon lyckades inte ta sig upp på pallen en enda gång och slutade på en 16:e-plats i totalen. Norskornas insats imponerade och vad som skulle bli en blågul säsong ser nu mer ut som en röd-vit-blå. Lägg till att Ingvild Flugstad Östberg satt hemma i Norge med tävlingsförbud. Svenskorna måste verkligen steppa upp för att kunna utmana på riktigt.

Varför gick det så dåligt för Sverige? Förklaringarna är många. Vissa mer självklara än andra. Stinas axelskada har stört hennes uppladdning och att inleda världscupen utan en enda tävling i kroppen är självklart inte optimalt. Effekten av Ebbas Andersson frånvaro efter knäskadan behöver knappt påtalas. Fan, detta skulle ju bli året då hon (och Frida Karlsson) på allvar skulle utmana Johaug. I fallet med Karlsson har hajpen gjort oss blinda. Att en 20-årig förstaårssenior konsekvent ska leverera toppresultat är att gapa efter för mycket. Men vi vet ju samtidigt att hon kan så mycket bättre.

Det är svårt att få grepp om årets Charlotte Kalla. Hon gjorde ingen usel insats men det såg blekt ut. Precis som under stora delar av förra säsongen (med ett par undantag, framför allt stafetten i VM) så syns inte glöden i hennes ögon längre. Gnistan. Vinnarinstinkten. Känslan jag får är att detta blir hennes sista säsong. Om Kalla inte känner att pannbenet är där tror jag beslutet kommer vara, om inte enkelt, lättare. Oavsett så är hon en fantastisk tävlingsmänniska och utan hennes framgångar hade vi inte sett så många duktiga åkare komma fram de senaste åren. Med tanke på kvintetten Stina-Ebba-Frida-Jonna-Maja kan vi förvänta oss en ny fantastisk generation skidåkare lagom till OS 2030. Ledda av en 32-årig Ebba Andersson och en 30-årig Frida Karlsson. Man kan alltid drömma.

Vad hände egentligen med Maja Dahlqvist? Kometen från i fjol lyckades inte ta sig vidare i sprintkvalet och slutade på en 45-plats i touren. En märkbart frustrerad Dahlqvist berättade för Aftonbladet att hon var i sitt livs form för bara ett par veckor sen. Sen försvann den helt utan förklaring. Precis som hon själv hoppas vi att den kommer tillbaka lika snabbt som den försvann.

Det var trots allt inte totalt mörker över den svenska insatsen. Jonna Sundlings andraplats i sprinten var imponerande och utan strulet hade hon slagit Majken Caspersen Falla. Det stökar ofta till sig för Sundling och hon måste bli mycket bättre på att hålla sig borta från trubbel. Vi kommer alla med fasa ihåg sprintfinalen i VM. Att Stina Nilsson skickligt manövrerade sig fram till final där kroppen inte riktigt räckte till får ändå ses med positiva ögon. Det syntes också med den stabila insatsen på 10 km fritt att hon är på gång. Stina blir livsfarlig den här säsongen också. Karlsson blev också bättre för var dag och avslutade touren med en femteplats på den sista etappen. Hon blir att räkna med redan till helgens tävlingar i Lillehammer. En tuff bana som bör passa henne bra.

Apropå Lillehammer så var det där, för två år sen när Kalla gick ifrån Weng i den långa backen, som jag först blev bekant med begreppet dobbeldans. Efter tävlingarna brukar jag se om loppen, fast då NRKs sändningar. De håller, precis som SVT, hög klass och det är kul att se loppen genom norska ögon. Norrmännen har en utvecklad skidlingo och det märks att landet är längdskidåkningens vagga. Namnen på de olika växlarna är målande. Treans växel blir dobbeldans och ettans (som normalt bara ses i sista etappen av Tour de ski) får det smickrande namnet fiskebein. När SVTs sändningar går i graven och Viasat tar över 2021 är det sannolikt att det blir NRK för min del. Men det är något jag kommer få chans att diskutera vid en senare tidpunkt. Nu ska det, trots den svaga svenska inledningen, njutas av att säsongen äntligen är igång.

---

Per Wendel