Krönika
Precis när hösten håller på att övergå till vinter och mörkret börjar göra sig märkbart i humöret kommer den som en gåva från ovan, världscuppremiären i längdskidor. Det är oklart hur jag hade klarat vintern utan att ha tävlingarna att se fram emot helg efter helg. Efter en av de bästa svenska säsongerna någonsin, med VM-guldet i stafett och som sista tävlingshelgen kröntes med Stinas tourvinst i Kanada, har förväntningarna på de svenska skiddamerna varit skyhöga. Mot den bakgrunden är känslan efter den inledande minitouren i finska Ruka lite sur.
Vad som går att konstatera redan nu är att Therese Johaug kommer bli extremt svårslagen i år. Det har blivit så att i mass- och jaktstartsloppen glöms hon bort och fokus hamnar helt på kampen som utspelas längre bak i spåret. Det märks också på vilka åkare som visas i tv-sändningen (iof var Krista Pärmäkoski länge med i matchen vilket kan ha påverkat den finska bildproducentens beslut).
Vi välkomnar tillbaka Heidi Weng som knep andraplatsen i touren och hade en åktid bara åtta sekunder långsammare än Johaug på sista etappen. Norskan som för några år sen prenumererade på pallplatser hade en blytung fjolårssäsong. Hon lyckades inte ta sig upp på pallen en enda gång och slutade på en 16:e-plats i totalen. Norskornas insats imponerade och vad som skulle bli en blågul säsong ser nu mer ut som en röd-vit-blå. Lägg till att Ingvild Flugstad Östberg satt hemma i Norge med tävlingsförbud. Svenskorna måste verkligen steppa upp för att kunna utmana på riktigt.
Varför gick det så dåligt för Sverige? Förklaringarna är många. Vissa mer självklara än andra. Stinas axelskada har stört hennes uppladdning och att inleda världscupen utan en enda tävling i kroppen är självklart inte optimalt. Effekten av Ebbas Andersson frånvaro efter knäskadan behöver knappt påtalas. Fan, detta skulle ju bli året då hon (och Frida Karlsson) på allvar skulle utmana Johaug. I fallet med Karlsson har hajpen gjort oss blinda. Att en 20-årig förstaårssenior konsekvent ska leverera toppresultat är att gapa efter för mycket. Men vi vet ju samtidigt att hon kan så mycket bättre.
Det är svårt att få grepp om årets Charlotte Kalla. Hon gjorde ingen usel insats men det såg blekt ut. Precis som under stora delar av förra säsongen (med ett par undantag, framför allt stafetten i VM) så syns inte glöden i hennes ögon längre. Gnistan. Vinnarinstinkten. Känslan jag får är att detta blir hennes sista säsong. Om Kalla inte känner att pannbenet är där tror jag beslutet kommer vara, om inte enkelt, lättare. Oavsett så är hon en fantastisk tävlingsmänniska och utan hennes framgångar hade vi inte sett så många duktiga åkare komma fram de senaste åren. Med tanke på kvintetten Stina-Ebba-Frida-Jonna-Maja kan vi förvänta oss en ny fantastisk generation skidåkare lagom till OS 2030. Ledda av en 32-årig Ebba Andersson och en 30-årig Frida Karlsson. Man kan alltid drömma.
Vad hände egentligen med Maja Dahlqvist? Kometen från i fjol lyckades inte ta sig vidare i sprintkvalet och slutade på en 45-plats i touren. En märkbart frustrerad Dahlqvist berättade för Aftonbladet att hon var i sitt livs form för bara ett par veckor sen. Sen försvann den helt utan förklaring. Precis som hon själv hoppas vi att den kommer tillbaka lika snabbt som den försvann.
Det var trots allt inte totalt mörker över den svenska insatsen. Jonna Sundlings andraplats i sprinten var imponerande och utan strulet hade hon slagit Majken Caspersen Falla. Det stökar ofta till sig för Sundling och hon måste bli mycket bättre på att hålla sig borta från trubbel. Vi kommer alla med fasa ihåg sprintfinalen i VM. Att Stina Nilsson skickligt manövrerade sig fram till final där kroppen inte riktigt räckte till får ändå ses med positiva ögon. Det syntes också med den stabila insatsen på 10 km fritt att hon är på gång. Stina blir livsfarlig den här säsongen också. Karlsson blev också bättre för var dag och avslutade touren med en femteplats på den sista etappen. Hon blir att räkna med redan till helgens tävlingar i Lillehammer. En tuff bana som bör passa henne bra.
Apropå Lillehammer så var det där, för två år sen när Kalla gick ifrån Weng i den långa backen, som jag först blev bekant med begreppet
dobbeldans. Efter tävlingarna brukar jag se om loppen, fast då NRKs sändningar. De håller, precis som SVT, hög klass och det är kul att se loppen genom norska ögon. Norrmännen har en utvecklad skidlingo och det märks att landet är längdskidåkningens vagga. Namnen på de olika växlarna är målande. Treans växel blir dobbeldans och ettans (som normalt bara ses i sista etappen av Tour de ski) får det smickrande namnet fiskebein. När SVTs sändningar går i graven och Viasat tar över 2021 är det sannolikt att det blir NRK för min del. Men det är något jag kommer få chans att diskutera vid en senare tidpunkt. Nu ska det, trots den svaga svenska inledningen, njutas av att säsongen äntligen är igång.
Per Wendel
